Den äldsta kända varianten av svenska språket kallas för runsvenska eftersom svenskan skrevs med runor. Det gör att det finns varianter av svenska, eller varieteter, som är typiska för till exempel förorter eller för grupper av människor med liknande social bakgrund eller yrkesbakgrund. Personer med svenska som modersmål, vars förfäder har bott i svenskbygder som historiskt har varit en del av Sverige, framför allt i Finland men även i Estland, kallar sig finlandssvenskar respektive estlandssvenskar men sällan svenskar. Baserat på födelseland är de största immigrantgrupperna sverigefinländare (inklusive språkgrupperna sverigefinlandssvenskar och sverigefinnar), -irakier, -syrier, -polacker, -iranier, -jugoslaver, -somailer, -tyskar, -turkar, -norrmän, -danskar och -thailändare. Trots att svenska spel live casino människor kan ha fler identiteter än en, kontrasterar flera svenska forskare Sveriges majoritetsbefolkning mot dem som främst identifieriar sig med en etnisk eller språklig minoritet eller som statistiskt tillhör en invandrargrupp. En folkgrupp kan definieras som en grupp av människor med vissa gemensamma drag t.ex.
Svenska har 17 eller 18 vokaler (kort /e/ och /ɛ/ sammanfaller i de flesta dialekter). Det var under 1900-talet som ett gemensamt, standardiserat riksspråk blev tillgängligt för den stora majoriteten av svenskar. Många nya författare, politiker och andra offentliga personer hade stort inflytande på det nationalspråk som utvecklades. Nusvenska är det språkstadium som den moderna svenskan tillhör och har sin början från ungefär 1900.
Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken har till exempel gett ut Finlandssvensk ordbok som belyser de skillnader som finns mellan svenskan i Finland och Sverige. Bland dess högst prioriterade uppgifter är att se till att finlandssvenskan inte fjärmar sig från sverigesvenskan i för hög grad. Även om svenskan har varit officiellt administrativt och liturgiskt språk sedan tidigt 1500-tal ansågs det fram till nyligen inte nödvändigt att i lag fastställa svenskans status som officiellt språk i Sverige. De flesta av talarna behärskar även rikssvenska (eller högsvenska som i fallet med de finlandssvenska).
Över huvud taget är de lågtyska lånorden av en helt annan karaktär än lånord från de mer verkligt främmande språk som skulle komma senare. Det lågtyska inflytandet underlättades avsevärt genom att detta språk redan innan stod de nordiska tungomålen nära på grund av deras gemensamma germanska ursprung och frånvaron av högtysk ljudskridning. I skriftspråket rådde däremot större likheter mellan dessa två dialekter, vilket bland annat innebar att diftongerna var sällsynta i fornsvensk skrift trots det talspråkliga stödet. På 1100-talet började även dialekterna som talades i nuvarande Sverige och Danmark att skilja sig från varandra och delas på 1200-talet i fornsvenska och forndanska dialekter. Även om språkförändringar aldrig är så abrupta som det antyds av terminologin, som inte bör tolkas alltför bokstavligt, så tillämpas här de mest erkända indelningarna som används av svenska språkforskare. Svensk språkhistoria är det vetenskapliga studiet av svensk språk- och texthistoria från folkvandringstid till nutid samt av olika teoretiska synsätt på språkförändring och text.
Det gäller särskilt när betoningen ändrar begreppets betydelse, (såsom ide jämfört med idé). Diakritiska tecken som sådana är ovanliga i svenskan; é används i vissa ord för att indikera betoning av den sista stavelsen som innehåller ett e. Det motsatta är också möjligt som till exempel det relativt nytillkomna ordet “tänk”, som en synonym till “tankesätt”. Svenskans ordförråd är mestadels av germanskt ursprung, antingen genom nedärvda urgermanska ord eller genom tyska (främst lågtyska) och i viss mån engelska lån. Ordföljden är subjekt–verb–objekt, och precis som i tyska används V2-regeln i huvudsatser, det vill säga att verbsatser sätts efter adverbial och bisatser. Dessa styrde en gång i tiden vissa kasus, som i modern tyska, men idag återfinns detta enbart i fasta uttryck som “till sjöss” (genitiv) eller “man ur huse” (dativ singular), som dock är rätt vanligt förekommande.
Det associeras till Jamna-kulturens plötsliga migration i många riktningar men kan enligt alternativa hypoteser lokaliseras till Anatolien (dagens Östra Turkiet) från år 6000 f.Kr. Indoeuropeiska språk förmodas ha ett gemensamt ursprung i ett urspråk, urindoeuropeiska, som ska ha talats av urindoeuropéer. På senare tid har laktosintoleransen hos den svenska befolkningen vuxit kraftigt, vilket har förklarats med invandring från andra delar av världen där en överväldigande majoritet av befolkningen utvecklar laktosintolerans. Förekomsten av laktosintolerans hos tidigare generationer svenskar har ansetts uppgå till 1-5 procent av befolkningen. Autosomala DNA-tester kan därför ge intryck av betydligt närmare släktskap mellan boende i Sverige än vad som kan förväntas utifrån personernas närmaste släktskap enligt kyrkböckerna.
I stavelser som föregår en betonad stavelse är samtliga vokaler utom /u/ och /o/ differentierade. Obetonade stavelser kan endast vara korta och kort /e/ samt /ɛ/ sammanfaller därför. Satsbetoning kan också förstärkas av kontrastiv betoning och emfatisk betoning, vilket sker mer medvetet, men fortfarande i enlighet med att betona den för sammanhanget mest betydelsebärande delen av satsen. Dessa är dock lexikalt förutsägbara och har för det mesta att göra med om ordets rot har en eller två stavelser. De flesta dialekter skiljer också mellan två olika så kallade tonala ordaccenter. Svenskans ordmelodi kan variera avsevärt mellan olika dialekter, inklusive de olika regionala varianterna av rikssvenska.
Svenskar kan även vara personer som till exempel genom modersmål, kulturyttringar, traditioner, härstamning eller familjeband betraktar sig som svenskar. I dialekter som finlandssvenska, överkalixmål och vissa varianter av dalmål är skillnaden frånvarande eller kan enbart analyseras med mycket detaljerad fonetisk analysförtydliga. De gamla böjningarna användes dock i viss utsträckning i högtidlig prosa ända fram till 1600-talet och i vissa genuina dialekter finns dessa fortfarande kvar. Det finns fortfarande ett fåtal personer som talar svenska som modersmål på vissa platser i landets historiska svenskbygder längs den nordvästra kusten och på öarna (Aiboland).
- Diakritiska tecken som sådana är ovanliga i svenskan; é används i vissa ord för att indikera betoning av den sista stavelsen som innehåller ett e.
- Ungefär från och med vikingatidens början omkring år 800 kan man urskilja svenska som eget språk.
- I dialekter som finlandssvenska, överkalixmål och vissa varianter av dalmål är skillnaden frånvarande eller kan enbart analyseras med mycket detaljerad fonetisk analysförtydliga.
- Satsbetoning kan också förstärkas av kontrastiv betoning och emfatisk betoning, vilket sker mer medvetet, men fortfarande i enlighet med att betona den för sammanhanget mest betydelsebärande delen av satsen.
- Det associeras till Jamna-kulturens plötsliga migration i många riktningar men kan enligt alternativa hypoteser lokaliseras till Anatolien (dagens Östra Turkiet) från år 6000 f.Kr.
I Sverige och runt om i världen studerar människor också svenska. Svenska talas också, som förstaspråk eller som ett arvspråk, av ett fåtal talare i USA och Estland. Svenskan är på längre håll även besläktad med språk som engelska och tyska, och ytterst med andra indoeuropeiska språk. Termen utlandssvenskar används också för svenska medborgare som är bosatta i andra länder oavsett om de avser att återvända till Sverige i framtiden. Ättlingar till dessa som har bevarat språk och traditioner och bildar en större gemenskap kan också betrakta sig som svenskar, och som en namngiven etnisk grupp, exempelvis Australiensvenskar, svenskkanadensare eller svenskamerikaner. Personer som har utvandrat från Sverige identifierar sig ofta som svenskar och kallas utlandssvenskar.
Ett av germanfolken Tacitus beskriver är ett folk han kallas suiones, vilka allmänt anses vara svearna. Anses i huvudsak vara ursprung till de protogermanska kulturerna och den germanska populationen har sedan varit i stort sett stabil i Skandinavien. Dock nåddes Fennoskandinavien och Östeuropa av en fjärde mindre invandringsvåg under bronsåldern, och flera tillskott av människor i flera vågor, österifrån.
Dialekter
Andra invånare i dåtidens Sverige, såsom götar och gutar, omfattades inte i begreppet svensk. Svearna (svioner) omnämns redan i Tacitus verk Germania som skrevs omkring år 98. Begreppet svenskar som beteckning för ett folk var en vidareutveckling av folknamnet svear, där ordet svensk var adjektivformen. Den svenska folkgruppen har beskrivits som skandinavisk med germanskt ursprung, som under historien nåtts av migrationsströmmar och språkligt och kulturellt inflytande från andra folk.
Strax innan och under äldre medeltid var landskapen i Mälardalen och runt Vättern oftast enade under samma kung. Många svenska slangord har sitt ursprung i romani, efter andra världskriget i anglo-amerikansk populärkultur och narkotikaslang, och på senare år i förortssvenska, vilket har grund i storstädernas ungdomsspråk och olika invandrargruppers brytning och hemspråk. Det svenska språket har tagit upp många lånord, som ofta är tecken på hur kulturer som varit dominerande eller haft prestige har inverkat på svensk kultur under historiens gång. Nusvenska är det språkstadium som den moderna svenskan tillhör och tar sin början en tid efter att urbaniseringen och industrialiseringen hade inletts från ungefär år 1900. Östnordiskan kan studeras i runsvenska och rundanska källor, som vid slutet av vikingatiden började uppvisa små skillnader, och kallas från 1200-talet för fornsvenska och forndanska.
Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter. Den tyska bokstaven ü behandlas som en variant av y och återges ibland i utländska namn. Bokstaven à används för att beteckna enhetskostnad, och är ett lån från franskan. Som i både tyska och nederländska kan dessa ofta bli mycket långa och exemplen på fullt korrekta, men föga praktiska sammansättningar är många.